Melodifestival,del två.
Dåså,då tar vi och går igenom del två av melodifestivalen då.
Melodi nummer ett: Show me heaven - Lili och Susie *
"Show me heaven" är tre minuter tramsig schlagerdunk som låter 80-tal,ser ut som 80-tal och framförs utav två systrar,som var rejält stora på...just det,80-talet. Så det här hade nog kunnat funka riktigt bra,om året varit 1987. 2009 känns det mest som att vi har hört det förut,vi har sett det förut och nej tack vi behöver inte se det igen.
Melodi nummer två: Jag ska slåss i dina kvarter- Lasse lindh och bandet :(
Jag vill inte ha Lasse lindh med band bråkandes i mina kvarter,jag vill helst inte ha dem bråkandes någonstans med den här låten. "Jag ska slåss i dina kvarter" är en kreation med samma typ av lättköpt poesi-pop-rock kompott som Håkan Hellström´s låtar brukar bjuda på ungefär,ett koncept som ju visat sig funka rätt jäkla bra,så länge materialet är bra.Det är inte det här. De intetsägande verserna leder oss in i en mörk gränd,där vi misshandlas av en stressad refräng som Lasse måste spillt kaffe på när han skrev,då den mest känns som en rejäl koffeinöverdos.
Melodi nummer tre: Never been here before- Jennifer Brown * * * *
*Sniff sniff* det luktar sent 60-tal och nattklubb i Chicago? Nej vänta nu,det var bara Jennifer Brown på melodifestival. Bara och bara dock,det här är riktigt bra. "Never been here before" är synnerligen välskriven och snyggt framförd. Vi möts av hjärta och smärta i klassisk Dusty Springfield anda och en välsjungande Brown,som tillsammans med en halv stråkorkester och ett litet storband levererar den första "riktiga" låten i melodifestivalsammanhang på väldigt länge.
Melodi nummer fyra: 1000 miles- H.e.a.t * * * * *
Hårdrockaren i mig fullkomligt älskar det här,bortser jag från den,ja då gillar jag 1000 miles ändå. Anledningen är av enklaste sort:det är en riktigt bra låt. Det hela är en grymt god musikalisk drink där lika delar Scorpions och Europe kramar varandra i vers och mellanspel för att sedan ledas in i en kraftfull refräng som andas Bon Jovi ända in i teverutan.
Sen att upplands-väsby rockarna envisades med att spöka ut sig i ordentligt kliché aktiga scenkläder och använde sig av varenda gammal utsliten pudelrocksposering som någonsin uppfunnits,det lämnar jag därhän.
Melodi nummer fem: Kärlekssång från mig- Markoolio * *
Det här var precis så som man kunde tro att Markoolio i melodifestival skulle låta. Som ett stort skämt. Och det gör han ju alltid karln,det är ju det som är hela poängen med Markoolio. Så just därför hade det säkert kunna bli riktigt roligt detta,på det där sättet som det till exempel blir när Christer Lindarw sjunger "åh när ni tar saken i egna händer" ni vet. Så blev det inte.
"Kärlekssång från mig" är inte en bra nog låt för att roa. Att allmänt driva med redan kända ballader tycks vara visionen,då det lånas ackord och melodier hejvilt, det är några ackord från "det blir alltid värre framåt natten" här och lite Jan Johanssen där och framförallt hörs "Can you feel the love tonight" i refrängen,då halva melodin är lånad. Men det blir bara pannkaka av alltihop,så nej Markoolio,det var ett skämt,men det var inte roligt nog.
Melodi nummer sex: It´s my life - Amy Diamond * *
Bobby Ljungrens första och enda bidrag denna kväll hade jag älskat,om jag varit fjorton år och på disco. "It´s my life" låter som om den tyska technogruppen Dune tar en fika med musiken från en tonårsfest i Gislaved. Unga fröken Diamonds framträdande sedan,roliga timmen koregrafin sitter där den ska och rösten låter som den brukar,tonsäker men barnslig. På tuggimifronten intet nytt. Vad hon hade på sig sedan? Det har jag redan skapat debatt om en bit ner på bloggen.
Melodi nummer sju: What if- Cookies N Beans * *
Det här trodde jag att jag skulle gilla,då countrypop av den sort som flickorna i Cookies N Beans bjuder på brukar falla in under kategorin "småmysigt" i min bok. Och jag gillade den faktiskt med, i 40 sekunder. Så långt tycker jag nämligen låten är just det,småmysig. Sen skenar den iväg åt ett håll jag inte vill följa,den skenar nämligen iväg till ingenstans alls. Den börjar väldigt lovande,men blir sen lika intetsägande som ett Paris Hilton citat. Synd. Det är begåvade tjejer det här,men "What if" är för svag som låt.
Melodi nummer åtta: Hope&Glory - Måns Zelmerlöw * * * *
Sist ut i startfältet,storfavoriten Måns Zelmerlöw. Och jag måste ge hatten av åt den unga grabbhalvan från lund,han är begåvad. Framträdandet är häpnadsväckande proffsigt genomfört och ur strupen släpps inga misstag igenom. Det vi har här är inget annat än en renodlad entertainer,en svensk Robbie Williams om du vill.
Låten sedan är ett pampigt energipaket, en bombastisk hyllning till kärleken signerad Fredrik Kempe. Och visst fan funkar den,trots att den är tjatigare än en ICA reklam så glider den räkmacka hela vägen till globen. Kort sagt,artisten gjorde låten i detta fall.
Melodi nummer ett: Show me heaven - Lili och Susie *
"Show me heaven" är tre minuter tramsig schlagerdunk som låter 80-tal,ser ut som 80-tal och framförs utav två systrar,som var rejält stora på...just det,80-talet. Så det här hade nog kunnat funka riktigt bra,om året varit 1987. 2009 känns det mest som att vi har hört det förut,vi har sett det förut och nej tack vi behöver inte se det igen.
Melodi nummer två: Jag ska slåss i dina kvarter- Lasse lindh och bandet :(
Jag vill inte ha Lasse lindh med band bråkandes i mina kvarter,jag vill helst inte ha dem bråkandes någonstans med den här låten. "Jag ska slåss i dina kvarter" är en kreation med samma typ av lättköpt poesi-pop-rock kompott som Håkan Hellström´s låtar brukar bjuda på ungefär,ett koncept som ju visat sig funka rätt jäkla bra,så länge materialet är bra.Det är inte det här. De intetsägande verserna leder oss in i en mörk gränd,där vi misshandlas av en stressad refräng som Lasse måste spillt kaffe på när han skrev,då den mest känns som en rejäl koffeinöverdos.
Melodi nummer tre: Never been here before- Jennifer Brown * * * *
*Sniff sniff* det luktar sent 60-tal och nattklubb i Chicago? Nej vänta nu,det var bara Jennifer Brown på melodifestival. Bara och bara dock,det här är riktigt bra. "Never been here before" är synnerligen välskriven och snyggt framförd. Vi möts av hjärta och smärta i klassisk Dusty Springfield anda och en välsjungande Brown,som tillsammans med en halv stråkorkester och ett litet storband levererar den första "riktiga" låten i melodifestivalsammanhang på väldigt länge.
Melodi nummer fyra: 1000 miles- H.e.a.t * * * * *
Hårdrockaren i mig fullkomligt älskar det här,bortser jag från den,ja då gillar jag 1000 miles ändå. Anledningen är av enklaste sort:det är en riktigt bra låt. Det hela är en grymt god musikalisk drink där lika delar Scorpions och Europe kramar varandra i vers och mellanspel för att sedan ledas in i en kraftfull refräng som andas Bon Jovi ända in i teverutan.
Sen att upplands-väsby rockarna envisades med att spöka ut sig i ordentligt kliché aktiga scenkläder och använde sig av varenda gammal utsliten pudelrocksposering som någonsin uppfunnits,det lämnar jag därhän.
Melodi nummer fem: Kärlekssång från mig- Markoolio * *
Det här var precis så som man kunde tro att Markoolio i melodifestival skulle låta. Som ett stort skämt. Och det gör han ju alltid karln,det är ju det som är hela poängen med Markoolio. Så just därför hade det säkert kunna bli riktigt roligt detta,på det där sättet som det till exempel blir när Christer Lindarw sjunger "åh när ni tar saken i egna händer" ni vet. Så blev det inte.
"Kärlekssång från mig" är inte en bra nog låt för att roa. Att allmänt driva med redan kända ballader tycks vara visionen,då det lånas ackord och melodier hejvilt, det är några ackord från "det blir alltid värre framåt natten" här och lite Jan Johanssen där och framförallt hörs "Can you feel the love tonight" i refrängen,då halva melodin är lånad. Men det blir bara pannkaka av alltihop,så nej Markoolio,det var ett skämt,men det var inte roligt nog.
Melodi nummer sex: It´s my life - Amy Diamond * *
Bobby Ljungrens första och enda bidrag denna kväll hade jag älskat,om jag varit fjorton år och på disco. "It´s my life" låter som om den tyska technogruppen Dune tar en fika med musiken från en tonårsfest i Gislaved. Unga fröken Diamonds framträdande sedan,roliga timmen koregrafin sitter där den ska och rösten låter som den brukar,tonsäker men barnslig. På tuggimifronten intet nytt. Vad hon hade på sig sedan? Det har jag redan skapat debatt om en bit ner på bloggen.
Melodi nummer sju: What if- Cookies N Beans * *
Det här trodde jag att jag skulle gilla,då countrypop av den sort som flickorna i Cookies N Beans bjuder på brukar falla in under kategorin "småmysigt" i min bok. Och jag gillade den faktiskt med, i 40 sekunder. Så långt tycker jag nämligen låten är just det,småmysig. Sen skenar den iväg åt ett håll jag inte vill följa,den skenar nämligen iväg till ingenstans alls. Den börjar väldigt lovande,men blir sen lika intetsägande som ett Paris Hilton citat. Synd. Det är begåvade tjejer det här,men "What if" är för svag som låt.
Melodi nummer åtta: Hope&Glory - Måns Zelmerlöw * * * *
Sist ut i startfältet,storfavoriten Måns Zelmerlöw. Och jag måste ge hatten av åt den unga grabbhalvan från lund,han är begåvad. Framträdandet är häpnadsväckande proffsigt genomfört och ur strupen släpps inga misstag igenom. Det vi har här är inget annat än en renodlad entertainer,en svensk Robbie Williams om du vill.
Låten sedan är ett pampigt energipaket, en bombastisk hyllning till kärleken signerad Fredrik Kempe. Och visst fan funkar den,trots att den är tjatigare än en ICA reklam så glider den räkmacka hela vägen till globen. Kort sagt,artisten gjorde låten i detta fall.
Kommentarer
Trackback